Får jakten på lycka & framgång oss sjuka?

 

Jag tror det!

Vad är då lycka och framgång? Jag tänkte återkomma till det lite senare.

Från det att vi är barn vill vi ha dem roligaste leksakerna, vi ska ha flest kompisar, snyggast kläder och helst vara bäst på det vi sysslar med. Det är verkligen just det som är problemet att vi lägger vår lycka i saker och utseende osv redan när vi är barn.

Vi växer upp och börjar få drömmar vi använder sociala medier (som för övrigt måste visa att vi lever det perfekta livet medan vi egentligen mår skit) Här börjar ett stort problem enligt mig, man ska självklart ha drömmar och mål i livet inte det jag menar men. Ville dela med mig av min resa för ni ska förstår vad jag verkligen menar med detta inlägget.

När jag kom upp i en viss ålder, runt 19 år fick jag en dröm, jag ville vara med att rita mitt egna hus och vara med och bygga på det (Den drömmen kom väldigt tidigt då min far va i byggbranschen, jag ville bli Personlig tränare och hjälpa andra, jag ville driva ett gym, starta en verksamhet med flera PTs, att utveckla ett eget tränings koncept. De sakerna va verkligen min stora dröm och envis som jag är skulle ja nå dit oavsett vad.

Jag nådde mina mål! Det var ju nu som ja skulle vara lyckligast i mitt liv, knappast här är mitt mående sämre än någonsin av all stress och press som krävdes. Där ca 7-8 år senare står jag, Med ett nybyggt hus och karriären jag alltid drömt om men jag är inte lyckligt, tvärtom jag börjar få många symptom på stress och allt var det innebär samt är jag helt tom för nu skulle jag ju vara som lyckligast.

Under alla dessa år jag kämpat så med sociala medier, allt skulle såklart vara och se perfekt ut jag lyckades med allt och unnade mig att köpa en sportbil men nä jag är inte lycklig!

En käftsmäll helt enkelt!

Mitt huvud höll ca 2 år efter att gymmet såldes innan jag fick min diagnos svårt utmattningssyndrom en diagnos som har tagit ifrån mig allt utom min älskade sambo. Att inte ens kunna prata i telefon med sina vänner, umgås med någon längre. Jag står nu på noll och ni som följt mig vet att det gått 2år & 4 månader och har precis nu fått börja göra 1 timmes aktivitet/dag som max (klarar inte detta alla dagar)

Vad är då lycka?

Lyckan finns hos oss hela tiden men vi börjar jaga saker istället och glömmer bort att lyckan faktiskt finns här hela tiden. I de relationer vi har till våra partners, till vår familj, till vår vänner, våra djur osv.

När jag inte kunnat ha kontakt med mina vänner eller familj pga min sjukdom har jag förstått vad lyckan finns, men ja behövde åka på den här smällen för vakna upp och förstå det.

Jag har offrat i princip hela mitt liv åt mitt arbete och glömt mina vänner & familj, jag ångrar så mycket roligt jag missat pga att jag bara jagat "lyckan" Man ska inte ångra saker men detta är något jag faktiskt ångrar, jag har missat så otroligt många upplevelser och roliga fantastiska stunder för att jaga den där "lyckan"

Min barndomsvän Micke var nere från Sthlm, min äldsta vän som jag glidit ifrån tyvärr men när jag blev sjuk och många vänner försvann började han höra av sig. Han vågade fråga om min sjukdom och för nån vecka sedan kom han förbi med en kaffe. Vi tog en promenad i skogen, drack vårt kaffe och bara pratade om allt som har med livet att göra. Detta kära ni är lycka för mig, detta gjorde mig lycklig i flera dagar. Jag kan åka och hälsa på min familj i korta stunder då och då nu, det är lycka för mig.

Mina relationer till sambo, familj och vänner är min lycka, där mår jag som bäst och dem har jag skjutit åt sidan hela livet för hitta "lyckan"

Det krävdes en allvarlig sjukdom för mig att förstå vad livet går ut på och nån dag kommer jag vara glad att detta hände mig för jag ska leva mitt liv helt annorlunda när min sjukdom tillåter!!!

Tack för mig!

 

/T

 
 

6 Månader Senare

 

Tiden går så fort, jag har verkligen inte haft orken att skriva något främst då jag vart tvungen att lägga all fokus på mig själv och min rehab efter min ADHD diagnos. Att skriva är en form av terapi, men min utmattning som är i svårare slaget gör att jag får göra det i perioder då jag vill och orkar.

Fått testa flertalet olika mediciner för min ADHD, detta har varit nödvändigt för kunna få mig att slappna av och kunna återhämta mig från mitt utmattningssyndrom. 

Tog ett par månader innan jag hittade rätt medicin som funkade för mig, testade 2st innan jag hittade rätt och denna perioden var rätt kaosig med mycket ångest som ständigt låg och tryckte, ja märkte verkligen hur medicinerna tryckte på ångesten och ökade den. Ångesten fick verkligen ett järngrepp om mitt liv och jag ville bara gråta.

Just då kändes allt som ett sådant misslyckande, gått i 2 år och väntat på att få medicin och äntligen kunna påbörja min rehab ordentligt men allt blev tvärtom istället.

Sen hände det, hittade en medicin som tog bort min rastlöshet, fick mig att hitta ett inre lugn utan nån som helst påverkan på min ångest. 

Har fått världens bästa läkare samt en specialiserad sjuksköterska som verkligen förstår min problematik och hur pass allvarlig den är, vi har en nära kontakt och känner verkligen att jag efter 2 års tid äntligen kommit rätt, som att jag äntligen kommer få mitt mående att vända lite till då jag får rätt medicinering samt rätt hjälp av sjukvården.

Så hur har hösten varit egentligen?

Den har vart rätt tung men ändå positiva inslag där mitt mående blivit bättre. Min vardags ångest som legat på konstant i nästan 2 år är som bortblåst, den dyker upp ibland men för det mesta slipper jag den. Detta är ett steg i rätt riktning men nu drabbats av en enorm trötthet där ångesten brukade ligga på, en trötthet likt den som dyker upp vid insjuknandet. Haft den i princip hela hösten, behövt sova 12-14 timmar/natt, inte kunnat följa några serier eller kolla tv senare på kvällarna. Tror bara vi med utmatningssyndrom förstår hur det är, en frisk människa tänker säkert "det är la bara kolla på tv?" Nej! det är inte bara att kolla, hjärnan orkar inte registrera allt som händer och fortsätter man då trots att huvudet säger ifrån kommer ångesten som ett brev på posten.

Mina bakslag kommer fortfarande än idag och dem är svåra, dem innebär i princip att jag blir sängliggandes och måste blunda, där kommer poddar in i bilden. Dem har verkligen hjälpt mig mycket när mitt huvud inte orkar mer. Det konstiga är hur kroppen hänger ihop, under mina bakslag där huvudet inte funkar kommer direkt min värk i ryggen, muskelaturen blir så otroligt svag. Kan räcka med en liten promenad sen är benen helt skakiga och slutkörda Jag skulle säga att jag mår bra/ok ungefär 1/4 av tiden nuförtiden. Det positiva är att mina bra dagar är mycket bättre nu, ja känner mig i princip frisk i huvudet ibland och att min personlighet kvar, jag har inte blivit förändrad utan känner smaken av ett friskt liv där jag kommer bli mig själv tids nog. 

Idag i samråd med läkarna får jag inte göra någon fysisk aktivitet, jag har ca 1-2 års av rehab innan jag får börja träna igen, är promenader som max jag får göra.

Jag får ha max 1 timmes aktivitet/umgås med folk sen vila, sen totalt 2 timmar/dag där jag gör saker sen är det vila som gäller resten av dagen. Detta påbörjades för ca 1 månad sen och har funkat bra. Svårt att få tiden att gå på dagarna men känns som detta kan hjälpa mig att korta ner mina bakslag. Fortsatt så pass nersatt i kognitiva funktionerna att jag inte klarar av att umgås med folk i grupp utan medicin, så är fortsatt rätt isolerad men klarar 1 person utan medicin idag.

 /T 

 
 
 
Visa fler inlägg