När sjukvården inte fungerar

 
Detta mötet gjorde att jag fylldes av ilska samtidigt som jag fick en form av lättnad.
 
(Detta är mitt andra möte med psykiatrin har ni missat det första kan ni läsa det HÄR!)
 
Jag kommer tillbaka till psykiatrin för att få träffa en specialist läkare, detta är den sista bedömningen för att jag ska bli inskriven på psykiatrin och därmed lämna primärvården. Jag kommer till väntrummet, som förra gången så infinner sig en form av stark ångest i väntrummet samtidigt som jag är så glad att få vara här. Det är så konstigt i denna situationen jag är i, att jag längtar så mycket efter att få rätt hjälp och när jag äntligen är här har jag ändå en stark ångest som gör att jag bara vill fly därifrån.
 
Läkaren kommer och ropar upp mitt namn, vi hälsar på varann och jag följer honom till hans rum. Vi sätter oss ner och han har läst igenom min journal, han säger att du har ju testat nästan allt utan att bli bra. Jag säger att, jo hoppet är det sista som överger mig om det så ska krävas att jag testar allt som går testa i terapi form och medicinering. Vi fortsätter prata i ungefär 20 minuter när han plötsligt säger.
 
"Tommie snälla, kan du låta mig prata en stund nu?" (Ja snöar lätt iväg och då kommer det 3000 saker ur min mun lite osammanhängande och läkaren hinner inte säga något)
 
Läkaren säger "Tommie, jag kan kan nästan till 100% säga att jag vet vad ditt problem är efter att jag läst dina journaler och träffat dig idag. Då inget av varken de mediciner eller terapiformer du testat funkat för dig och hur dina symtom ser ut."
 
Ok tänker jag, detta känns riktigt bra ju! 
 
 
Läkaren fortsätter: "Du har troligen en neuropsykiatrisk störning i form av ADHD, det är detta som troligtvis gjort att du hamnat i denna situationen samt drabbats av dina ångest sjukdomar." Han förklarar att min hjärna är som en startmotor som alltid är påslagen och en människa utan detta stängs av för återhämtning men inte jag. Detta har lett till att min startmotor helt enkelt blivit överhettad och brunnit upp = Utmattningssyndrom. Han förklarar även att det är därför min kroniska smärta blivit värre, för kroppen är som i en ständig stress.
Han säger att min rehab går som den gör, att jag inte går mer framåt och att mina ångest problem blir värre är för att vi måste behandla din eventuella störning då din hjärna och kropp inte får den vila den behöver. Detta kan vi tyvärr inte göra förens att du är helt utredd och klar (Neuropsykiatrisk utredningen). Nu kan vi endast dämpa symptomen fram tills dess.
 
Han berättar vidare att han måste informera om en sak, det är att om det skulle röra sig om en neuropsykiatrisk störning i mitt fall skulle man gjort denna utredningen för längesen, helst innan du blev sjuk, så kanske du aldrig hade kommit dit där du är idag. 
Nu när det gått sådan här lång tid (16 månader sjuk) finns det tyvärr en risk att man kan få en längre samt svårare rehabilitering mot ett normalt liv då det sliter på kroppen extra mycket eftersom den inte kan koppla av nu när den verkligen behöver det. 
 
NU!
 
Nu blir jag på riktigt väldigt förbannad och upprörd på detta landets sjukvård. Den som våra politiker säger ska vara så himla bra, bla bla. Jag blir så arg att jag sitter och skakar i stolen. Ok, så detta kan min specialiserade läkare inom psykiatrin säga till mig nu när jag gått i hela 16 månader och mått skit samt blivit fel behandlad med olika mediciner som hela tiden bara gjort mig sämre inom primärvåden. Det tråkiga med primärvården och att det lätt blir fel är att man hinner knappt träffa sin läkare där. Har fått träffa honom en gång var tredje månad och då har vi 40 minuter på oss och hälften av tiden går åt att skriva intyg och grejer. Det kan ta upp till 2 veckor för mig att ens få prata med han i telefon. Han har inte tiden att hjälpa mig helt enkelt och då skriver dem ut anti-depressiva och hoppas på det bästa, verkligen inte min läkares fel utan vårt system inom sjukvården som inte fungerar. Har man då en patient med min sjukdom där hjärnan gått sönder samt en kronisk smärta behöver man expert hjälp för att ta reda på hur man ska vidare. Den hjälpen kan man inte få via primärvården.
 
Jag har förlorat så grymt mycket pengar jag sparat ihop pga detta, pengar ja sparat för framtiden, till min kommande familj. Jag har förlorat 16 månader av mitt liv ihop med vänner och familj, det kan inte ens ersättas i pengar. Dessa 16 månader har jag kanske lidit extra mycket helt i onödan pga fel medicinering och för vården inte fungerar som den ska.
 
Det värsta av allt i detta enligt mig är
 
Min första läkare på primärvården ihop med min psykolog såg tydliga drag på en neuropsykiatrisk störning redan i början av min sjukdom så jag fick fylla i massa papper och även där kom dem fram till att det talar för att jag har en neuropsykiatrisk störning och man var tvungen att skicka en remiss för utreda detta. Min läkare från primärvården skickade då en remiss som kom till dem som gör utredning okt 2016. Det är nu Februari 2018, har jag fått komma än? Nej! Jag fick först en preliminär tid för göra denna utredningen i december 2017. Min läkare har hela tiden sagt att den ska göras i december till mig och försäkringskassan så dem tror också det, tror ni jag fick göra den i december 2017? Nej, tydligen va jag inte så akut. (Även att den finns en risk att min sjukdom kommer bli mycket längre/svårare om den inte görs spelar visst ingen roll) Att man sätter mig i en jävligt taskig situation när jag måste berätta detta för försäkringskassan. När min läkare jag just nu är hos på hos psykiatrin kollade han mina uppgifter i deras system på datorn, det fanns inte ens en preliminär tid för mig att göra utredning nu längre? Han blev också klart märkbart frustrerad och bad om ursäkt för detta och ringde direkt till dem som har hand om denna utredningen under tiden jag var där. Han säger att detta ärende måste påskyndas, denna patienten har väldigt tydliga tecken på en neuropsykiatrisk störning och måste utredas då hans sjuktillstånd förvärras.
 
Svaret vi fick är att det är kö så han kanske kommer in till våren om inget annat inträffar.......
 
Så här sitter jag återigen och väntar som ja gjort sedan Okt 2016 när dem fick remissen, på något som kanske kunde hjälpt mig att påskyndat min rehabilitering, något som kanske hade gjort att redan jobbat nu igen, något som kanske gjort att jag sluppit lida och vara instängd såhär länge.
 
Att samhället vill dra ner på antal sjukskrivna är dem rätt tydliga med, försäkringskassan vill att vi ska börja arbeta, hur ska samhället lyckas när sjukvården funkar såhär för dem som är svårt sjuka?
 
För jag lovar att det är så grymt många i samma sits som mig som verkligen älskar att jobba, men inte kan det idag för dem blir felbehandlade eller pga de väntetider som är inom sjukvården. Då blir det som det ser ut för många idag, dem tvingas jobba trots att dem är sjuka för kunna överleva och blir sedan ännu sjukare. Dem blir då så sjuka att dem tillslut förlorar  allt, dem orka inte tillslut ta hand om sina egna barn längre och i värsta fall tar dem sen sitt liv.
 
Till sist sa jag till läkaren att jag verkligen behöver en psykolog som jag kan gå i terapi hos och jobba med då jag inte bara vill medicineras, jag vill även jobba med en psykolog för nå resultat med min sjukdom, vet ni vad han svarade då? "Jag kan inte lova dig att du får en psykolog då dem har massor att göra"
 
Man kanske inte ens kan få en psykolog på psykiatrin? Skrattretande!
 
Jag lägger nu detta bakom mig och försöker se det positiva i det, nu har vi troligtvis en lösning som kommer hjälpa mig tillbaks till ett normalt liv igen även om det är en lång bit kvar. Jag är 33 år och har förhoppningsvis många fina år kvar där jag även kan uppfylla min största önskan i livet, att bilda familj.
Nu är det bara att härda ut den sista biten så hoppas jag att mitt liv kommer bli lite enklare framöver. 
 
Jag tycker sånt här är otroligt viktigt att det kommer ut, det kanske inte hjälper mig men kanske hjälper det någon annan i framtiden.
 
 
Tack till er som tog er tid att läsa detta och jag lider med er alla som drabbats av att hamna mellan stolarna inom sjukvården på liknande sätt, jag är sjukt glad att jag även haft min underbara och förstående sambo Amanda vid min sida hela vägen och hur hon har underlättat allt så grymt mycket för mig, min familj och vänner, samt att jag haft ett bra sparkapital innan jag blev sjuk för annars vet jag inte hur detta hade slutat.
 
Samt alla fina människor som är skriver till mig/oss som är i liknande situation. Tack! Fortsätt kämpa. Det kommer bli bättre!
 
All kärlek!
 
/T
 
2 kommentarer publicerat i Psykisk ohälsa
Taggar: Panikattack, Psykiatrin, Utbränd, livet, psykisk ohälsa, psykolog, utmattningssyndrom, Ångest
#1 - - Veronica Pettersson - Mode och Livsstil:

Grymt viktigt inlägg! Psykisk ohälsa är alltför vanligt och det negativa hur sjukvården hanterar det. Tragiskt men sant så beror ofta onödig medicinering på att läkesindustrin SKA fortgå. Vart finns medmänskligheten idag?! Styrkekramar till dig! Jag är säker på att du kan hjälpa många där ute i en liknande situation. <3

Svar: Tusen tack för dina fina ord!
TommieAmanda

#2 - - Anonym:

Jag är så glad att jag hittat din blogg. Såg ett videoklipp på nätet först där du pratade om sjukdomen.
Jag är själv man och sjuk i detta otäcka.
Blev sjuk ett halvår innan dig.
Känner igen mig i nästintill allt du skriver.
Vi är så starka som ens finns kvar idag.
Om folk i allmänhet bara till 10% kunde sätta sig in vad man går igenom hade man blivit bemött med en helt annan vördnad.
Detta är en ytterst allvarlig sjukdom.
Kanske en av de mest allvarliga sjukdomar man kan hamna i när det gäller att ge upp till slut.
Men vi finns kvar!!! Det vittnar om en enorm överlevnadsinstinkt.
Bara de mest stresståliga kan bli sjuka av detta. Man måste vara extremt tålig för att tåla så mycket stress och annat innan man kraschar.

Att du öppnar dig såhär och skriver så rent utifrån hjärtat får mig att känna så mycket inom mig.
Du hjälper så många, om de hittar hit.
Speciellt att du är man som jag, är så oerhört vikigt för mig. Jag har följt så många fina och helt fantastiska kvinnor och deras bloggar på nätet, med samma sjukdom. De har gett mig så mycket.
Men ytterst få män. Även om det börjar bli så vanligt hos oss män.
40.000 svenskar är sjukskrivna just nu. Det ökar stadigt hela tiden.
Jag tror att om 10år är detta en sjukdom som kommer att slå ut samhället om inget görs.

Men som sagt, fortsätt gärna lägga ut mer om ditt liv. Du hjälper så mycket och är så stark som öppnar upp dig. Jag beundras av detta. Du är en förebild💐
Hade jag träffat dig nu så hade jag kramat om dig ordentligt. Fantastiska människa som tar dig igenom detta.
Jag vet, jag mår lika skit som du.
Alla symtom du beskriver har jag.
Det är en kamp utan dess like.
Kram

Svar: Dina ord värmer verkligen.Tråkigt att du också är drabbad, hoppas din rehab går åt rätt håll.
Lite för mycket macho kultur hos oss män och hos mig med innan detta hände.
Tog några månader hos psykologen innan jag vågade släppa garden, sen några fler månader till innan jag bestämde mig att gå ut öppet med min sjukdom.
Kul att du finner hjälp i min resa och tack för du berättar det, betyder otroligt mycket!
Fortsätt kämpa i små steg fram.

Önskar dig all Lycka!

Mvh
/T
TommieAmanda