Tiden innan man insjuknar i utmattningssyndrom.

Hur mår man innan man går in i väggen? Vilka symtom har man? Jag ska ta er med genom min resa innan jag small i väggen och insjuknade i Utmattningssyndrom.
 
Jag vill nog starta ca 1 år innan jag gick in i väggen för ni ska förstå, jag vill starta från ett sjukhus besök som gjorde min inre stress värre än aldrig förr, tidpunkten är runt hösten 2015.
 
Jag har efter min ryggoperation som ni läst om aldrig blivit riktigt bra, jag har i detta nu en kronisk smärta sedan runt 5 år tillbaka och tagit hjälp av sjukvården flertalet gånger utan att egentligen få någon mer hjälp än massor av smärtstillande tabletter. Samtidigt vid denna tidpunkten har vi öppnat upp MM Sports butik där jag är butikschef och jobbar 6 dagar i veckan.
 
Då min största dröm är och alltid har varit att skaffa en familj har jag en jobbig stress över min kroniska smärta. Jag känner själv att med denna smärtan kommer jag aldrig kunna njuta av att skaffa barn som jag tycker man ska göra, jag kommer knappt upp om jag böjer mig framåt eller lutar mig över något. Har svårt att stå eller sitta i samma läge för lång tid. Det klart jag hade kunnat skaffa familj men tror det skulle kunna bli en väldig belastning med den smärtan jag har. Då blir det svårt att ha ett barn man ska ta hand om, jag vill ju kunna njuta av den tiden.
Jag ska nu gå till botten med min smärta en gång för alla. Jag får göra massa tester, träffa kurator, sjukgymnast osv och dem anser att mitt problem är så pass stort att det måste återgärdas då jag inte ser någon framtid för min dröm att kunna skaffa en familj. Jag får en remiss till ortopeden och det känns så grymt bra! Jag får äntligen komma vidare och får träffa någon som hjälper mig hur jag ska göra med min smärta.
 
Väl där på sjukhuset Ryhov efter jag gjort en MR röntgen får jag träffa en läkare på ortopeden. Det blir inte som jag tänkt mig alls, han säger i princip att allt ser bra ut och jag får fortsätta äta smärtstillande. Detta trots att jag helst vill få hjälp en gång för alla för slippa smärtstillande då dem hjälper mer att dämpa huvudet än själva smärtan. Det var det, ingen hjälp alls! Utan bara gå hem och äta smärtstillande och gilla läget. Inte ens en remiss till smärtkliniken efter 5 år av kronisk värk, dem ville bara bli av med mig (Senare i tiden fick ja veta att man inte ens kunde avgöra en bedömning på ryggen på den röntgen dem gjorde, utan som ja sa, dem ville bara bli av med mig) Detta orsakade en stor stress för mig samtidigt som vi hade mycket på jobbet. Några veckor efter detta får jag en otrolig smärta i bröstet vid hjärtat, ni vet så som man kan få iband när det hugger till bröstet. Skillnaden nu från förr är att det går inte över, det håller på och hugger samt jobbiga smärtor i över ett dygn konstant och jag blir självklart väldigt orolig. Jag åker till vårdcentralen där dem konstatera på ett EKG att något är fel, jag får träningsförbud och förbud att göra något alls som gör att pulsen ökar (Detta skapar inte mindre stress)
 
Jag får återkomma efter en vecka till vårdcentralen igen och göra yttligare ett EKG och samma fel visar sig, får fortsatt förbud med puls höjande aktiviteter och en remiss till hjärtspecialisten. Väl där får jag ett lugnande besked att detta har med stress att göra och jag måste ta det lugnt nu. "Nu borde ju vartenda människa i världen fatta att man borde ta det lugnt?" Inte jag, jag kör på som vanligt med jobbet och börjar få enorma sömn problem. Känner mig sjuk väldigt ofta utan att ha feber, illamående som kommer och går samt att min mage är riktigt dålig ofta.
Jag förstår inte varför jag mår så konstigt och varför ja har en konstig trötthet som ligger över mig jämt. Ja är aldrig utvilad? 
Jag kommer ihåg att jag under våren 2016 frågade Amanda hur ofta hon mår dåligt? Hon svarade nån gång i månaden, varannan kanske. Jag sa då att det är helt sjukt, jag kommer inte ens ihåg när jag mådde bra en hel dag. Tiden går och för att ens orka med dagrna dricker jag nu minst 2 energi drycker om dagen och kör i samma gamla stressade tempo och liksom bara accepterar på något sätt att jag mår skit. Mitt huvud och mina tankar går i 200km/t känns det som trots att jag är helt slut i huvudet. Vid denna tidpunkten orkar jag inte ens att ta mig till gymmet efter jobbet. min fristad där jag får ut alla stresshormoner. Nu består mitt liv endast av att jobba, äta, sova, jobba.....
 
Sen kommer sommaren äntligen, ja ska ha min första semester på jag kommer inte ens ihåg hur många år. Då bestämmer vi oss för att bygga ut huset med ett stort sovrum och även bygga till altanen. (Inte det bästa valet nu i efterhand) Men vi bestämde oss för det och sa att vi inte skulle stressa utan vi bygger i lugn och ro, tar en öl och bygger lite till när vi känner för det.
 
"Jo tjena! Ja är en människa som snöar in lätt på saker och då kan ja inte sluta, jag kan bara inte ta det lugnt när ja startar ett projekt"
 
Bygget i full gång.
 
 
Sagt och gjort vi börjar till och med innan semestern hinner att börja att bygga på altanen och när väl semestern kommer så blev det inte alls att bygga utan att stressa. Jag var knappt och hälsade på någon denna sommaren, jag blev så insnöad i bygget att en dag satt jag bara och grät. Ja hade ont i ryggen och åt massa smärtstillande för ens klara av att bygga och jag stressade för få det klart så snart som möjligt. Men nu brast det, ja orka fan inte mer! Amanda tjatar ofta att jag ska ta de lugnt och sluta stressa, men lättare sagt en gjort.
Jag är den personen jag är och lyssnar inte alls och fortsätter köra på. Amanda tvingar mig en dag att ta ledigt från bygget under semestern, vi åker till västersjön. En liten sjö utanför Jönköping där vi badar och tar det lugnt. Redan på eftermiddagen samma dag är ja på XL-Bygg och jag är igång med bygget igen......
 
Vår enda stund vi kopplade av den sommaren 2016
 
 
Som ni förstår nu blev inte vår semester alls som vi hade tänkt oss, det enda vi gjorde under våra 5 veckor var den dagen (förmiddagen) till västersjön annars stressade jag med få klart bygget. Något vi kommer få ångra för när jag sedan började jobba igen i september får jag reda på att min kollegas tjänst ska dras ner med minst 50%, något som gör att jag får mer ansvar och får jobba själv hälften av veckan. Då var det droppen för mig, det gick 3 veckor sen small jag in i väggen!
 
 
Nu fanns det ingen mer kraft i min kropp och den tvingades stänga av min hjärna för att överleva. 
 
 
All kärlek!
 
/T
 
0 kommentarer publicerat i Psykisk ohälsa
Taggar: Altan, Hus, Sommar, Stress, Utbränd, bygge, utbrändhet, utmattningssyndrom