SSRI (Antidepressiv medicin)

 
 
Då efter ca 2 månader som sjuk och på läkarens rekommendation börjar jag ta SSRI som helt kommer vända upp ner på min värld ännu en gång.
 
Jag bestämmer mig nu att jag ska testa SSRI, något jag aldrig tidigare gjort eller ansett mig behöva. En medicin som ska hjälpa till att stabilisera ens mående och man ska slippa sina dippar och bli gladare helt enkelt. Men sedan den dagen min hjärna gick sönder och med läkarens rekommendation finner jag just nu inget annat alternativ än att testa. Han säger att jag kommer må bättre av dem så vi kommer överens om att testa.
Jag har verkligen panik att jag inte alls funkar i min vardag, att leva med denna skam om att jag är psykiskt sjuk, att jag inte klarar av min vardag längre. Jag tror att man måste uppleva detta själv för verkligen förstå hur det känns för en människa som lagt all sin tid under hela sitt liv åt att prestera i varje moment till att inte kunna göra något så simpelt som att tänka ordentligt, lyssna eller bara gå ut bland folk.
 
SSRI som jag äter nu för att må bättre, hur får dem egentligen mig att må? Efter några dagar finner jag mig i ett enormt mörker, helt utan ljus i tunneln, jag finner ingen glädje alls. Det finns ingen framtid kvar för mig på denna jorden längre, inget jag ser fram emot. Jag tänker på min underbara sambo, jag tänker på min fina familj, mina små hundar. Inte ens detta kan skänka mig en glädje längre.
Jag står och kollar på mitt fina hus. Ett hus jag själv ritat och designat som jag kämpat så mycket med att bygga på, ett hus jag en gång var så stolt över att jag byggt, min sportbil jag jobbat väldigt hårt för att ha råd att köpa. Det betyder just nu ingenting, för inget kan just nu ge mig någon lycka eller mening med att fortsätta mitt liv, ljuset i tunneln är helt släckt.
 
 
 
Jag är fast i detta mörker som omger mig och saker jag innan kunnat uppskatta innan finns inte längre kvar, allt är som bortblåst och jag mår bra mycket sämre med min ångest och oro under insättningen av denna medicin. Jag ringer min läkare och detta är helt normalt. Det är en så kallad insättnings fas och jag kommer må bättre efter detta när vi är uppe i rätt dos. Jag står faktiskt ut med detta med hjälp och stöttning från min psykolog som jag börjat gå till och tack vare min underbara sambo och familj. Detta lägger sig och jag tror ju någonstans att lyckan ska komma nu när jag gått igenom den så kallade insättnings fasen.
 
Jag trodde att lyckan skulle komma, det kom en zombie.
 
När den väl är över försvinner mina mörkar tankar och mitt humör samt ångest stabiliseras men nu är jag istället en total zombie utan känslor, inget är roligt, inget är ledsamt. Känns som om allt är overkligt. Jag lever i en suddig fantasi värld, en värld där jag bara är, jag finns på denna jorden men det är allt. Fortfarande problem med mina kognitiva funktions nedsättningar av Utmattningssyndrom men inga känslor så jag bryr mig inte om det. Jag flyter bara med och detta är så olikt mig så det finns inte, jag är ju en människa som är raka motsatsen till detta. 
Jag klarar faktiskt inte av att gå runt sådär, det kändes alldeles för konstigt och tog hårt på mig och min famij att se mig sådan så var tvungen att sluta min medicinering efter ungefär 4-5 månader.
 
Då kommer nästa problem, jag var nog inte riktigt redo att sluta med dem men kände att det gick inte mer. Nu kom all ångest och alla känslor, humörsvängningar tillbaks. Det blir nu en tid av kaos för mig där utbrott efter utbrott kommer. Många kanske tänker att det var dumt av mig att sluta och på ett sätt var det nog det men att känna att man lever i en suddig fantasi värld och känna sig som en helt annan människa tog helt enkelt för hårt på mig för kunna fortsätta äta dem.
 
(Vill bara säga att detta är MIN första upplevelse jag hade med antidepressiva men vet att dem hjälpt så otroligt många och alla reagerar olika)
 
All kärlek!
 
/T