Smärtan av att stå bredvid


"Att vara stark betyder inte att du inte känner smärta. Det betyder att du känner det och försöker förstå det, så att du kan växa av det."
 
Att stå bredvid sin partner som är utmattad är långt ifrån en lätt match. Det krävs mycket av den personen som står bredvid, både vad gäller stöttning och energin som tas ifrån sig själv när sin partner inte mår bra. I ett "vanligt" liv ger och tar man energi från varandra och samarbetar hela tiden för att få varandra att må så bra som möjligt.
I ett liv med en person som är utmattad är det den personen som står bredvid som har det övergripande ansvaret att hålla uppe positivitet och ge energi till sin partner och sig själv, och i detta fallet finns det tyvärr inget "ge och ta", utan jag som står bredvid kan endast ge min energi för att få Tommie att må bra, men jag kan dock inte förvänta mig att få någon energi tillbaka. Och just det att bara ge och ge energi tar oehört mycket på den personen som står bredvid. 
Jag kan endast utgå från mina egna erfarenheter och hur jag har upplevt situationen. Alla har olika förutsättningar och det beror helt och hållet på vart och hur hårt personen i fråga har "gått in i väggen". 
Jag har nu i 17 månders tid gjort och gör allt i min makt för att försöka förstå, stötta, lyssna och hjälpa till för att få Tommie att må så bra det är möjligt. Och det är den energin jag skriver om som man i detta fallet endast kan ge och sedan försöka återhämta sig själv under natten för att ha energin som bl.a. krävs för kunna fortsätta lyssna, stötta och hjälpa och samtidigt försöka leva ett "normalt" liv för min egen skull. 
 
 
Min personlighet som alltid har varit väldigt omhändertagande speglar av sig oerhört mycket i den situationen vi befinner oss i nu. Jag upplever inte att min stöttning är något jag behöver tänka på varje dag för att ge, utan det sker automatiskt. Och just att det sker per automatik på grund av min personlighet kan det ibland kännas ur mitt perspektiv som att jag inte gör något för Tommie. 
Det är väldigt ofta Tommie tackar mig och visar uppskattning för allt jag gör för både honom och oss varje dag och det är minst lika ofta jag ifrågasätter "vadå, jag gör ingenting, jag är ju bara här?", och det är det som är poängen i det hela, att jag finns där i alla situationer vi befinner oss i och det är det som betyder något för partnern man lever med. Det är det som fortfarande är svårt för mig att förstå att det hjälper att "bara finnas där". 
 
Vi som står bredvid vår partner behöver bli bättre på att se oss själva i situationen och vara mer medvetna om vilket stort lass vi drar och hur mycket vi betyder för vår partner av att finnas där. Vi behöver bli bättre på att berömma oss själva för att vi faktiskt orkar. Vi behöver helt enkelt blir bättre på att förstå att vi är i en annorlunda situation där många inte hade orkat, men VI orkar och vi kämpar på och en dag kommer vi kunna titta tillbaka och bli oerhört stolta för vilken insats vi har gjort för en annan människas rehabilitering till att bli frisk. 
 
En tatuering som påminner oss varje dag om vår kärlek till varandra
 
Det är svårt för mig att ge tips på vad en person som står bredvid ska göra för sin partner för att finnas där på bästa sätt. Varför det är svårt är på grund av att alla befinner sig i olika situationer och olika stadier i sjukdomen. Det jag kan tipsa om som är det absolut viktigaste är att alltid finnas där genom att lyssna, prata, försöka förstå och läsa av sin partner. Vad jag menar med att läsa av är att försöka se signaler på din partner där hen upplever det jobbigt och krävande att koncentrera sig. Exempelvis om jag och Tommie sitter och pratar vid matbordet om något och helt plötsligt när jag sitter och pratar märker jag på Tommie att han tappar fokus genom att bli tyst och titta runt lite förvirrande. När det händer är det viktigt att kunna läsa av situationen och sluta prata och sen fråga  "hur mår du, är det jobbigt?". Just det att du kan läsa av din partner kommer hjälpa er i eran vardag då det slipper bli frågetecken och frustration när du berättar något och helt plötsligt lyssnar inte din partner. Det är inte för att hen inte bryr sig, det är för att en utmattad hjärna inte kan hålla fokus för länge och den helt enkelt "stänger av" och det är inget frivilligt personen gör, utan det är hjärnans sätt att säga stopp. 
 
Jag har brytit ihop 2-3 gånger då jag känt att jag är så j*vla maktlös, jag känner mig nedstämd för att jag försöker och försöker. Det tar jätte mycket på mig att se Tommie sjuk varje dag. Varje dag när jag är på jobbet tänker jag på hur han har det hemma, hur han mår och om han har en bra eller dålig dag. Varje dag när jag kommer hem frågar jag hur hans dag har varit och hur han mår. Mitt fokus ligger alltså väldigt ofta på hans mående vilket ibland gör att man lätt kan glömma bort sig själv i det hela och det är nog där gränsen har gått då jag brytit ihop. Jag har råkat glömma bort mitt eget mående. Det är jätte viktigt att ta hand om sig själv!
Det som tär på mig är att vårt liv inte är på rullning, det står och stampar med två viljor som vill framåt men det är något som bromsar oss. Mitt liv står därmed också still, jag står och stampar på samma ställe och väntar i princip på den dagen när Tommie är frisk och vi kan gå framåt i vårt liv. Varför mitt liv står still är för att jag vill leva mitt liv med Tommie och då är det enda alternativet att vänta på dagen med stort D. 
 
 
Jag vill ge styrka till alla som kämpar med sin partner som är sjuk i utmattning eller någon annan psykisk sjukdom. Ni är hjältar och allt ni gör, precis varje dag, kommer att leda till resultat. Det må vara en lång process men... Ni kommer att komma i mål!
 
Ha en fortsatt bra kväll!
 
/A
 
En kommentar publicerat i Psykisk ohälsa
Taggar: 2018, Familj, Kärlek, Maktlöshet, Smärta, Utbränd, utmattningssyndrom
#1 - - Anonym:

Ooooo va fint skrivet! Mitt hjärta!!! Jag är själv sjuk å fattar faktiskt inte hur mitt liv skulle ha funkat om min man inte fanns! Han har dragit å drar fortfarande ett sjukt tungt lass! Som jag sagt ”om jag kunde lämna mig själv hade jag gjort de utan å tveka, så de är ett under han är kvar”. Jag vet att de är sjukdommen men jag hoppas så kunna ge tillbaka de han gett mig. De ska va sjukt stolt över dig! Att ha någon som tror på en och finns där är viktigare än både läkare, psykologer mm mm mm. Och sjukt bra du reflekterar över ditt eget mående. För man måste va frisk för å kunna finnas för andra!!!!

Svar: Åh! Tusen tack, värmer av dina fina ord. Vad skönt att höra att du har så fin stöttning av din man, det betyder mer än vad vi som är ”friska” förstår. Hoppas det går åt rätt håll i din rehabilitering så ni kan få njuta av ett fint liv ihop framöver. All lycka till! :)
Mvh Amanda
TommieAmanda