Första tiden efter jag insjuknade i Utmattningssyndrom.

 
Tyvärr har läkarvården inte alls bra koll på utmattningssyndrom alls och resurserna som finns i dagens sjukvård kan få även den den starkaste att bryta ihop!
 
Nu händer det, jag kastar in handduken, jag kapitulerar. Det är dags att åka till vårdcentralen och söka hjälp. Min hjärna har stängt av, den ständiga ångesten som infinner sig hela tiden. En trötthet man aldrig upplevt i sitt tidigare liv ooh allt är bara som en dimma, vad är det som har hänt?
 
♥ Varför kan jag inte ens kolla på TV?
♥ Varför kan jag knappt prata med min sambo? 
♥ Varför kan jag inte prata i telefon ordentligt?
♥ VARFÖR KAN JAG INTE GÖRA NÅGONTING?
 
 
När man insjuknar är det exakt så, man kan inte göra någonting. Du klarar knappt av att ta hand om dig själv, att överleva vardagen. Hade jag inte haft min underbara sambo vet jag inte om jag hade suttit här idag. Jag kommer till vårdcentralen tillslut (utan primärvården tror jag faktiskt att jag skulle må bättre idag då dem bara orsakat mig mer stress och inte förstått min situation/sjukdom alls) Jag får träffa en läkare och berättar vad som hänt, jag har panik, är ledsen, skakar och förstår absolut ingenting av vad det är som händer. Väl där gör man absolut ingenting alls! Förutom att fråga mig lite saker. Läkaren säger att jag drabbats av en akut stress reaktion och rekommenderar mig att jag ska gå hem och kolla på Netflix? ok..? 
 
Min hjärna klarar inte ens av att kolla på tv? Den får panik av allt, jag kan inte ens tänka en tanke utan att hela min värld gungar. Läkaren gör klart för mig att denne inte har tid utan sjukskriver mig 2 veckor och skickar hem mig. Väl hemma gråter jag som ett barn, jag fungerar ju inte alls. Alla dom vanligaste sakerna som tänka, kolla på tv, lyssna på saker. Inget funkar och jag är i nån konstig hjärndimma med ständiga panikkänslor. Jag ringer tillbaka till vårdcentralen och får då prata med chefen på vårdcentralen och dem ber så hemskt mycket om ursäkt för läkarens beteende och jag får en ny tid till en annan läkare.
 
Får bara vänta nån dag vilket är bra men ville helst ha hjälp igår. Jag är så trött hela tiden, men samtidigt har jag fortfarande enorma sömnproblem. Mår alldeles skit och kan inte göra nånting alls, jag överdriver inte när jag säger att minsta tanke i min hjärna skapar världens kaos, klarar knappt att äta maten som min sambo gör. Så från att ha 1000 bollar i luften till att i princip vara en grönsak på bara några minuter. Trodde inte ens denna sjukdomen fanns innan allt detta hände, jag trodde att det var något man hittade på för man va trött och behövde vara lite ledig. Det fick jag äta upp, bokstavligen!
 
Väl på plats hos min nya läkare (en av många) på vårdcentralen fick jag göra en del saker, svara på frågor som nästintill var omöjligt med tanke på hur mina hjärna funkade. Man konstaterade lite senare då att jag drabbats av Utmattningssyndrom, jag fattar ingenting. Jag vägrade samtidigt att inse detta och att något måste va galet. Jag trodde att ok, men då kan ja säkert börja jobba om några veckor. På läkaren som sjukskrev mig 1 månad framåt i stöten verkade det på honom som att det slulle gå rätt fort innan jag är tillbaks och får jobba igen. Tiden gick och jag mådde och fungerade exakt som ovan, hade jag inte haft min sambo hade huset rasat ihop, hundarna kissat ner allt och jag tvingats till sjukhuset för att få dropp. Han vill sätta in anti-depressiv medicin som heter Sertralin men jag är väldigt negativt inställd till sådan medicin och säger nej tack. Han säger att jag ska testa attarax, en medicin som ska hjäpa mig att lugna mig lite samt zopiklon för kunna somna. 
 
 (Jag vill återkomma med ett inlägg specifikt om mediciner jag testat och mina erfarenheter om hur dem funkat på mig då dem "testat" ca 15 mediciner under denna perioden på mig)
 
 
 
 
Jag kommer faktiskt inte ihåg så mycket mer av denna perioden tyvärr men om vi hoppar fram någon månad eller så, så har jag ett väldigt starkt minne av en händelse. På mitt jobb hade vi en inventering, jag började nu känna att jag vill jobba, jag älskar mitt jobb och att få träffa folk. Jag är inte så sjuk utan kan nog börja lite lätt tänkte jag, så utan press åker jag ner mot jobbet. Är ju sjukskriven och ville bara hälsa på lite och kanske känna på det. Allt känns faktiskt helt ok denna dagen ändå med tanke på hur första tiden har varit så tänker att jag testar att ta mig till jobbet. Ska hjälpa min kollega lite och ska räkna hur många påsar som står på ett hyllplan. Jag kommer till 2 sen gungar hela min värld och huvudet slutar fungera. Detta gjorde att jag fick ta mig ner till garaget där min bil stod nästan omgående jag kom ditt, jag kunde inte köra hem. Mitt huvud var inte alls med i matchen, ja bara grät och grät. Att inte ens kunna göra en simpel sak som att räkna, att behöva sitta här i bilen och känna att jag kan inte bara kan åka hem. Det är en sån smärta!
 
Efter en stund börjar jag sakta men säkert åka hemåt, trafiken är lugn men det hjälper ändå inte. Den typ av koncentration att köra bil funkar inte. Jag får köra av vägen och stanna där, känner mig så totalt misslyckad. Jag skäms så grymt mycket att jag inte klarar av någonting. Jag skäms så grymt mycket att jag är sjukskriven. Jag skäms så mycket att jag vågar inte berätta för någon vad som har hänt med mig. Jag är ju en person som levt för att prestera och nå mina mål och nu kan jag inte göra ett skit!
Nu måste jag ta hjälp av en psykolog, detta funkar inte mer. Jag har förlorat mig själv helt och hållet och vet varken ut eller in. Den glada killen som är som höstlöv bortblåst med vinden. Min läkare tjatar fortfarande om anti-depressiva mediciner och nu ger jag mig och börjar med dem samtidigt som jag tar hjälp av en psykolog för hjälpa mig. Jag behöver verkligen någon att prata med om denna enorma skammen jag känner, detta misslyckande och framförallt hur ska jag kunna fotsätta leva mitt liv?
 
Har ni liknande erfarenheter av att vården inte har hjälpt er ordentligt eller inte riktigt förstått er situation?
 
All kärlek!
 
/T
 
 
 
#1 - - Anonym:

Vad jag känner igen mig .

Svar: Tråkigt att höra att också är sjuk, hoppas verkligen din rehab går åt rätt håll! Mvh Tommie
TommieAmanda