En knöl som visade sig vara en elakartad tumör

Hej, 

Många tror att det jobbigaste med att få ett cancer besked är just då och under eventuell behandling men man glömmer lätt bort stressen det orsakar att veta att man löper större risk att drabbas igen. Att man under 5-10 år efter cancerbeskedet måste gå för att ta otroligt många olika blodprover, göra massa MR (magnetröntgen) undersökningar för att tidigt upptäcka att man eventuellt fått tillbaka cancer. Inför varje provtagning är man otroligt rädd, stressad och nervös där tankarna snurrar om att cancern kommit tillbaka ända till man fått provsvaret av sin läkare (dröjer oftast några dagar upp till 1 vecka) och man är livrädd får att börja om från 0. Först efter 5-10 år blir man friskförklarad och slipper kontinuerliga provtagningnar och undersökningar. 

Här kommer min historia när jag drabbades av cancer.

Under en tid började jag känna en knöl på min ena testikel. Jag tänkte inte så mycket mer på det då men veckorna gick och jag började tänka ”tänk om”. Jag fortsatte mitt liv som vanligt och antar att min hjärna genom en försvarsmekanism förträngde de negativa tankarna om att det kunde vara något farligt. Ni vet med tanken att "det händer inte mig". 

Helt plötsligt en dag, detta runt tre månader efter jag upptäckte knölen för första gången, pratade jag med en vän om detta och han sa att jag MÅSTE kolla upp det omgående. Det var tack vare min vän jag faktiskt tog tag i det och ringde vårdcentralen för att boka en tid. Det var på en fredag. 

Med viss nervositet gick jag dit och en äldre manlig läkare började undersöka mig. Han sa rätt omgående att jag skulle få en remiss till sjukhuset Ryhov där de behövde kolla närmare på detta. De ville göra ett ultraljud på testikeln och jag fick en tid redan på måndagen efter helgen. Dum som man är så ägnade jag hela helgen till att läsa om testikel cancer. Nu började jag verkligen få panik.

Jag läser mig till att det finns två typer av denna cancer, en (typ1) där den oftast stannar i tesikelen samt en (typ2) som kan börja sprida sig redan efter några veckor och jag hade ju väntat runt 3 månader innan jag sökte hjälp. Denna helgen var riktigt jobbig. Måndagen kom och jag åkte upp till Ryhov för att ta massa blodprover sedan till onkologen och gjorde mig redo för ett ultraljud. När undersökningen började märkte jag på honom att allt inte stod rätt till. Han bad mig efter undersökningen var klar att jag skulle ta på mig och att vi skulle prata i rummet bredvid.

Jag tog på mig mina byxor och var grymt nervös inför vad han skulle säga. Väl i rummet sätter vi oss ner och han säger att det tyvärr är en elakartad tumör och att vi måste operera bort den snarast möjligt. Efter det har jag en minneslucka, där tror jag min hjärna typ stängde av och jag kommer inte ihåg något han sa. Detta blev en stor chock för mig, ok jag har cancer! Har den spridit sig? Vad kommer hända nu?

Jag fick en lapp, jag skulle opereras och göra MR-undersökning för att se så inte cancern spridit sig, detta var redan på onsdag morgon samma vecka. Jag åkte direkt hem till mina föräldrar för att berätta att jag hade cancer. Det var bland det jobbigaste samtalet jag någonsin haft med mina föräldrar. Jag kunde se hur ont det gjorde i dem när jag berättade och tårarna fylldes i deras ögon. Min mamma är ju min mamma, hon visade sina känslor och det tog hårt på henne men hon försökte hålla sorgen tillbaks. Min pappa är som en pappa är, han visade sig stark och sa att vi skulle fixa det här men man märkte hur illa detta gjorde även honom.

Nu kom ett riktigt jobbigt samtal som jag var tvungen att ringa, till min syster. Hon bodde då i Skövde och gick på handbolls gymnasiet. Vi har en helt otroligt nära relation med varandra och jag var tvungen att ringa och berätta detta för henne hur mycket det än tog emot att göra det, för jag visste att hon skulle ta beskedet riktigt hårt. Hennes storebror, han som alltid skyddat henne, han som alltid stått vi hennes sida, han som alltid lyssnat på hennes problem. Nu kommer jag tvingas ringa och berätta att jag har cancer och jag vet inte vad som kommer att hända. Jag kommer inte ihåg samtalet tyvärr men jag kommer ihåg att hon satte sig i bilen direkt och åkte från Skövde hem till våra föräldrar i Jönköping, väl där när vi såg varanda kramade vi om varandra så hårt vi bara kunde och grät båda två i varandras armar. 

Onsdagen kom och jag var på väg mot sjukhuset Ryhov för operation. Jag kom dit och fick ett rum att byta om på. Jag klädde på mig de efterliknande stora pyjamasskjortorna och en sjuksköterska gav mig ett par lugnande tabletter inför operationen. En läkare kommer in till mig och vi börjar prata igenom allt lite. Det som satte sig hårdast på mitt minne var att han sa: "Bara så du vet redan nu så måste du berätta för dina anhöriga att det finns en risk att du inte överlever, men prognoserna är väldigt bra så länge cancern inte spridit sig". Men det visste vi ju inte där och då, vi visste att det var cancer men inte om det var typ 1 som inte sprider sig eller typ 2 som kan sprida sig väldigt snabbt.

Det enda som snurrade i mitt huvud var att jag väntat i över 3 månader på att kolla upp det och jag läste på nätet att typ 2 cancern kan sprida sig redan inom några veckor. Det skulle ta runt 1 månad innan vi kunde få reda på vilken typ av cancer det var och under väntetiden ska jag opereras och göra en hel del undersökningar för att se om cancern spridit sig eller inte.

Operationen är klar och har gått bra, MEN... MR-undersökningen har visat något som tvingar mig till ett stort beslut och det återkommer jag med i nästa inlägg.

/T

0 kommentarer publicerat i Cancer
Taggar: Cancer, Familj, Operation, Röntgen, Sjukhus, Smärta, Sorg