Elakartad tumör (del 2)

Hej,

(Har ni inte läst första delen gör de gärna innan) --->HÄR!<---

 

Operationen är klar. Jag vaknar av att en sjuksköterska väcker mig ur narkosen. Jag är trött och somnar om igen. Sköterskan kommer åter igen och väcker mig och säger att jag måste vakna. Så håller vi på ett par gånger innan jag slutligen vaknar till ordentligt. 

 Man känner sig rätt omtumlad och väck i huvudet efter narkosen och all smärtstillande man fått. Jag ligger i ett rum med 3 andra äldre herrar, vi börjar snacka lite om allt och inget. När jag sedan får åka hem (minns inte om det var samma eftermiddag eller dagen därpå) får jag ett skydd som ska hålla uppe pungen efter ingreppet. Dem gick in igenom ljumsken för sen ta bort hela testikeln där tumören satt.

 Jag kommer inte ihåg exakt tidpunkten då jag fick det här beskedet, men snart efter operationen får jag reda på att jag har en knöl i ryggen. Den sitter exakt längst med lymfbanan där denna typ av cancer oftast sprider sig. Läkarna kunde inte i detta nu säga om det var en ny tumör och att cancern spridit sig eller vad det var för knöl, utan vi måste ta mer prover och olika typer av röntgen för att utesluta cancer. 

 Jag får nu en av dem tuffaste valen i mitt liv… Jag är inbokad på en cellgift behandling 2 dagar efter detta att de upptäckt knölen i ryggen. Läkaren berättar att det inte är säkert att det är cancer men då knölen sitter där den sitter finns chansen att fler tumörer i kroppen börjat bildas och sprida sig. Man vet inte heller i detta läget om jag har (typ1) eller den elaka varianten (typ2) som kan börja sprida sig inom några veckor och jag har då i tanken att från dagen jag upptäcket knölen väntade jag 3 månader på att söka hjälp, vem vet den kanske hade funnits längre än så.

Jag satte mig ner hos min familj. Jag funderade på vad jag skulle göra. Ska jag lägga in mig på behandling eller ska jag våga chansa och vänta några veckor tills resultaten kommer på vilken typ av cancer det rör sig om, samt vad knölen i ryggen är?

Jag kommer ihåg min mamma säga utan att ens tveka ”DU ska ja göra cellgiftsbehandlingen, det finns liksom inga alternativ. Man kan inte chansa, det gäller ditt liv!”  Jag förstår henne helt och hållet, jag är hennes barn. Hon vet att det finns en knöl i ryggen, cancern kan ha spridit sig och hon vill ta det säkra före det osäkra. 

Men jag får en känsla, tänk om det faktiskt inte är cancern som spridit sig? Jag vet folk som gått igenom cellgiftsbehandlingar och det ska vara ett rent helvete! Tänk om jag gör denna behandlingen och det visar sig att det är något annat i ryggen? Då skulle jag få genomlida detta helvete helt i onödan och fresta min kropp med grymt stor belastning för vad? Jag kände där och då att är det såhär mitt liv ska sluta, har cancern spridit sig så är det väl meningen. Jag tar beslutet att inte gå igenom cellgiftsbehandlingen. Jag berättar detta för min familj. Min mamma förstår ingenting, där och då tror jag helt ärligt att hon tänker att jag är helt dum i huvudet som ens vågar chansa på det. Min pappa säger bara att ”är det din känsla och det känns rätt så är det rätt. Vi stöttar dig i ditt beslut och finns här för dig”. Han förstod mitt resonemang om att jag inte ville utstå det helvetet i onödan om nu så var fallet.

Här börjar något jag inte ens kan sätta ord på. Jag går i en enorm ovisshet som gäller mitt liv, jag har svårt att se min framtid i mina tankar. Nästan som att min hjärna vill skydda mig från att tro på något som inte kommer ske (låter säkert skumt men det var så jag upplevde det). Detta var en av de konstigaste perioderna i mitt liv, vem jag än träffade så grät alla. Vart jag än vände mig grät mina vänner, min familj, ja alla runt omkring mig! Det blev väldigt påfrestande att leva i denna ovisshet samtidigt som alla va rädda och ledsna, det blev helt enkelt svårt för mig att se något hopp. 

 

Jag kommer ihåg ett specifikt tillfälle några dagar efter operationen. Jag går ner till mitt arbete (Nordic Club), jag ville se folk som inte grät så fort jag visade mig eller såg på någon, jag ville prata om något annat. Trots att jag hade svårt att gå på grund av operationen begav jag mig till arbetet för att se lite folk. Väl vid trappen inne på gymmet möter jag en av mina närmaste vänner, en vän som står vid min sida än idag. En kille man inte tror visar sina känslor offentligt. Han såg på mig och direkt började han gråta och höll om mig hårt. Det är ett speciellt minne för mig, särskilt då den vännen står lika stadigt vid min sida nu som då och det är mycket saker som kommer hinna drabba mig innan vi är i nutid.

Under dessa 4 veckor, fram tills jag får beskedet om min framtid, består mina veckor av en hel del prover och magnetröntgen, man gör så otroligt många tester. Det värsta av allt är att man får ett schema vilka olika saker man ska göra under veckan. Det hände en sak tre gånger under dessa fyra veckor som fick min pappa att få frispelet på sjukvården. Det kanske inte låter så farligt just nu men tänk er in i denna stressen som är hos mig och min familj under denna tiden där ingen vet om cancern spridit sig eller inte. Som jag sa hade man schemalagda provdagar där man går och lämnar tester enligt planen som gjorts upp för mig. Sen började jag få papper hem om extra provtagningar, men ingen förklaring om varför jag måste ta ytterligare prover som inte stod med i schemat som var lagt för mig. Alla dessa 3 gånger jag fick hem dessa kom de på en fredag, en fredag! Det betyder att du kan inte få tag på sjukvården förens på måndag och måste gå hela helgen i denna redan stressiga situationen och tänka ”har dem hittat något? är det därför? Varför behövs kompletteringar när jag redan lämnar massa blodprover?”. Aja, det var bara en del av saker som stressade oss otroligt mycket och jag tycker det var dåligt av sjukvården.

Alla sagor har ett lyckligt slut säger dem. Samma sak hade min kanske inte saga, men mardröm ett lyckligt slut, jag fick besked att jag dock hade (typ2) den cancern som sprider sig snabbt men lyckligtvis var knölen i ryggen bara en förstorad körtel och man fick bort all cancer genom testikeloperationen och därefter följde för mig 5 långa år med stress och lidande då man ständigt går på sina tester (som jag nämnde i föregående inlägg) för min cancer och varje gång är man lika nervös och stressad att få börja om på 0. Men idag är jag cancerfri, och jag är så jävla glad att jag aldrig valde att genomgå cellgiftsbehandlingen.

 /T

0 kommentarer publicerat i Cancer
Taggar: Cancer, Familj, Operation, Sjukhus, Sorg, Stress, Tumör, Vänner