Efter avslutad SSRI behandling

 

Jag kanske borde ha fortsatt äta mina anti-depressiva såhär i efterhand men stod verkligen inte ut att gå runt som en zombie helt utan känslor.
 
 
Som sagt, jag valde att sluta med min behandling runt februari månad 2017 och det kanske inte var rätt tidpunkt då det kom motgång på motgång efter det, samtidigt kom alla känslor tillbaka, ångesten blev värre men min värld blev iallafall lite klarare (Den är ju rätt oklar ändå är man har utmattningssyndrom men bra mycket bättre än när jag gick på SSRI). Jag slapp nu att gå runt som en zombie i en konstgjord fantasi värld.
 
Vi hoppas tillbaks en månad till Januari 2017 för ni ska förstå varför det blev lite kaos efter jag avslutat min behandling. I Januari skickade min läkare en remis till smärtkliniken då jag inte fått ordning på mina smärtor efter min ryggoperation (Har ni missat det kan ni läsa det HÄR!)
Jag tycker det är dåligt att sjukvården inte ens nämt att det finns en smärtklinik för mig utan bara skrivit ut mer och mer smärtstillande under 5 års tid istället för att skicka mig till smärtkliniken där dem kan just kroniska smärtor.
 
I februari ungefär samtidigt som jag avslutat min SSRI behandling får jag reda på att min remiss till smärtkliniken från min läkare avslås. Hur kan dem ens få göra så, min läkare bedömer nu efter ca 7 års tid att jag måste få professionell hjälp från smärtkliniken? Som svar från smärtkliniken fick dem att ni gör ett bra jobb med patienten fortsätt så (Sen undrar samhället varför så många blir medicin beroende, ja ni det är ju jävligt konstigt?) Det tar så hårt på mitt psyke då smärtan är otroligt jobbig att leva med samtidigt som jag har mitt utmattningssyndrom med stora sömnstörningar. 
 
I samma veva ringer AFA försäkringar, dem säger att jag inte har rätt till min sjukersättning från dem bara för jag är anställd som Tjänsteman (chef) och då helt plötsligt inte omfattas av deras försäkring, dem ber om ursäkt för dem trodde jag var anställd Arbetare. Jag blir då återbetalnings skyldig på de beloppen dem redan betalat ut, kul. Känns som allt går emot mig, mitt psyke är på bristningsgränsen som så många gånger innan, jag bara gråter och gråter. Ja finner ingen tröst, denna smärtan samtidigt som mitt huvud är helt paj är en resa jag inte önskar någon.
 
Ni som drabbats av utmattningssyndrom vet att i början drabbas man av bakslag på bakslag, du kanske efter några månader har 2 förmiddagar i veckan där livet alla fall funkar lite (och då menar jag fixa lite hemma typ) resten är bakslag fyllda med smärta, ångest och den förlamande tröttheten man aldrig tidigare skådat. Det krävs så lite för att psyket inte ska klara av det just nu, man känner sig så skör i denna sjukdomen. Mina utbrott blir fler och fler, möbler flyger, saker slängs i väggen. Jag känner mig helt ärligt på bristningsgränsen hela tiden nu och jag är så ledsen att min sambo behöver leva med mig när jag är sån här, är jobbigt nog med utmattningen.
 
Då i mars kommer nästa bakslag då jag återigen får avslag på en ny remiss till smärtkliniken (Enligt vårdgarantin ska man få vänta max 3 månader på att få komma till en specialist klinik men vad hjälper det när specialistkliniken bara avslår remisserna?) Samtidigt ska min läkare jag har gå på föräldrar ledighet så jag tvingas byta. 
 
Jag pratar med min rehab koordinator och förklarar läget, jag är som en vandrande bomb och jag smäller för minsta lilla vilket resulterar i ångest och bakslag för det blir så stort stress påslag för kroppen när ilskan kommer och det är det sista min kropp och hjärna behöver just nu. Min rehab koordinator och psykolog tycker inte situation är hållbar längre och att jag måste verkligen få rätt hjälp. Dem bokar in ett möte med alla som är involverade i min sjukdom inkl min handläggare på försäkringskassan. Det känns skönt då allt bara går emot mig så kanske ett sådant möte kan vara bra. 
 
Det var ett grymt bra möte trots att jag var tvungen att behöva lugnande och ha med min sambo då lyssna och prata inte är ens starka sidor när man drabbats av utmattningssyndrom. Allt lät otroligt bra och jag kände ett sådant lugnt efter det. Sen till skillnad mot många andra var jag jätte nöjd med min handläggare på försäkringskassan, hon förstår verkligen min situation och sa redan där att hon inte kommer stressa mig tillbaks till arbetslivet innan jag rehabiliterats klart. (Så otroligt tacksam över detta)
 
Jag tror tyvärr att många av er som är drabbade känner igen sig i denna enorma hopplöshet jag känner här rätt ofta, det verkar som väldigt många har problem med sjukvården, försäkringskassan, få psykolog hjälp osv. I vår sits som utmattade är det en enorm påfrestning för vår rehabiliteringen. Jag får även känslan att det saknas så sjukt mycket kunskap om just utmattningssyndrom inom vården. Jag har idag haft 4 läkare och alla säger typ olika vad man ska göra, det gör det inte lättare.
 
Vad har ni för erfarenheter kring just Anti-depressiva när man drabbats av utmattningssyndrom? Lite nyfiken på det då jag idag testat totalt 3 st olika och alla har gjort mig till en Zombie så vägrade nu testa en 4e som dem ville sätta in tills min neuropsykiatriska utredning är gjord och man kan se vad problemet är och behandla därefter.
 
Avrundar här för att fortsätta nästa gång till när jag bytte läkare och det blev inte så jätte lyckat, tills dess må bäst!
 
 
All kärlek!
 
/T
 
#1 - - ifyoucanthandleit.blogg.se:

Var det ditt egna beslut att sluta med antidepp? Och om de var så vad har konsekvenserna blivit av det? Och vad åt du för tabletter?

Svar: Yes, jag gjorde det av eget beslut då jag inte klarade av biverkningarna av dem. Jag åt just då Sertralin har även testat några till efter utan bra resultat. Men man har kommit fram till senare att jag har ett Utmattningssyndrom utan depressiva inslag så kanske därför jag svarat dåligt på den typ av medicin. Sen det som inte funkar på mig kanske funkar på dig, alla är vi olika.
Ha en underbar söndag!
Mvh Tommie
TommieAmanda

#2 - - Man, i samma situation.:

Hej Tommie.
Det är jag som skrev till dig häromdagen.
Blev sjuk ett halvår innan dig.

Jag har provat citalopram och sedan setralin.
Blev också som en zombie.
Dyster, ledsen, grät hela tiden, helt hormonlös typ, all form av manlighet försvann. Blev som en pojke och mådde bara dåligt. Det enda som var bra var att den här svåra och påfrestande ångesten och rastlösheten försvann. Samt att mina humörsvängningar planade ut.
Men det var som pest eller kolera.
Blev en annan människa. När man inte känner igen det minsta av sitt forna jag blev jag lite skraj.

Antideppressiva är inte alltid bra. Har hört att det funkar på ca 25% av de med utmattingssyndrom med tillhörande ångest och depression. Resten blir bara sämre.
När jag sedan provade setralinet fick jag extrem ångest och overklighetskänslor. Min kropp hade tydligen fått nog av mediciner.
Jag vet folk som vart i väggen som det funkar för. Som bla kunde sova 10-14h per dag i flera månader för att sedan kunna arbeta och sedan gå av dem. Så är så uppgiven över att dem inte fungerade.

Jag känner igen alla yttre stressorer man också måste genomlida, som avslag på remisser osv. Det är helt sjukt! Att man får lov att hamna utanför systemet såhär när man vart sjuk så länge. Jag har fått ytterst välskrivna remisser till både endokrinologin och medicinkliniker men med nej som svar.
Jag uppfattar det som att man kastas in ett fack av alla inom vården när man har denna diagnosen. De tittar på diagnosen och säger att Jaja du har den diagnosen, du får vila och vila.
Men! Det kan ju faktiskt vara något annat fel i kroppen. Om det är det, skall man väl inte behöva gå med det i onödan!
Tex så skulle man kunna få allt testat i kroppen. Såsom alla vitaminer och annat. Har man en liten brist på något så läker man ju långsammare.
Men nej, man skall kämpa mot goliat när man är nedbruten och helt handikappad. Man är ju faktiskt rädd om sitt liv. Då blir alla dessa Nej en sådan stor mental press som trasar sönder en.
Man behöver trygghet, känna sig respekterad samt att man behöver ha någon inom vården som hjälper en med all rehabilitering. Man skall icke behöva göra detta själv.

Hade man vart frisk så hade man ju fått ett kraftigt utmattingssyndrom av bara denna pressen. Då skall man inge behöva då den pressen på sig som redan sjuk.
Man behöver hjälp från början.
Stor kram