Smärtan av att stå bredvid


"Att vara stark betyder inte att du inte känner smärta. Det betyder att du känner det och försöker förstå det, så att du kan växa av det."
 
Att stå bredvid sin partner som är utmattad är långt ifrån en lätt match. Det krävs mycket av den personen som står bredvid, både vad gäller stöttning och energin som tas ifrån sig själv när sin partner inte mår bra. I ett "vanligt" liv ger och tar man energi från varandra och samarbetar hela tiden för att få varandra att må så bra som möjligt.
I ett liv med en person som är utmattad är det den personen som står bredvid som har det övergripande ansvaret att hålla uppe positivitet och ge energi till sin partner och sig själv, och i detta fallet finns det tyvärr inget "ge och ta", utan jag som står bredvid kan endast ge min energi för att få Tommie att må bra, men jag kan dock inte förvänta mig att få någon energi tillbaka. Och just det att bara ge och ge energi tar oehört mycket på den personen som står bredvid. 
Jag kan endast utgå från mina egna erfarenheter och hur jag har upplevt situationen. Alla har olika förutsättningar och det beror helt och hållet på vart och hur hårt personen i fråga har "gått in i väggen". 
Jag har nu i 17 månders tid gjort och gör allt i min makt för att försöka förstå, stötta, lyssna och hjälpa till för att få Tommie att må så bra det är möjligt. Och det är den energin jag skriver om som man i detta fallet endast kan ge och sedan försöka återhämta sig själv under natten för att ha energin som bl.a. krävs för kunna fortsätta lyssna, stötta och hjälpa och samtidigt försöka leva ett "normalt" liv för min egen skull. 
 
 
Min personlighet som alltid har varit väldigt omhändertagande speglar av sig oerhört mycket i den situationen vi befinner oss i nu. Jag upplever inte att min stöttning är något jag behöver tänka på varje dag för att ge, utan det sker automatiskt. Och just att det sker per automatik på grund av min personlighet kan det ibland kännas ur mitt perspektiv som att jag inte gör något för Tommie. 
Det är väldigt ofta Tommie tackar mig och visar uppskattning för allt jag gör för både honom och oss varje dag och det är minst lika ofta jag ifrågasätter "vadå, jag gör ingenting, jag är ju bara här?", och det är det som är poängen i det hela, att jag finns där i alla situationer vi befinner oss i och det är det som betyder något för partnern man lever med. Det är det som fortfarande är svårt för mig att förstå att det hjälper att "bara finnas där". 
 
Vi som står bredvid vår partner behöver bli bättre på att se oss själva i situationen och vara mer medvetna om vilket stort lass vi drar och hur mycket vi betyder för vår partner av att finnas där. Vi behöver bli bättre på att berömma oss själva för att vi faktiskt orkar. Vi behöver helt enkelt blir bättre på att förstå att vi är i en annorlunda situation där många inte hade orkat, men VI orkar och vi kämpar på och en dag kommer vi kunna titta tillbaka och bli oerhört stolta för vilken insats vi har gjort för en annan människas rehabilitering till att bli frisk. 
 
En tatuering som påminner oss varje dag om vår kärlek till varandra
 
Det är svårt för mig att ge tips på vad en person som står bredvid ska göra för sin partner för att finnas där på bästa sätt. Varför det är svårt är på grund av att alla befinner sig i olika situationer och olika stadier i sjukdomen. Det jag kan tipsa om som är det absolut viktigaste är att alltid finnas där genom att lyssna, prata, försöka förstå och läsa av sin partner. Vad jag menar med att läsa av är att försöka se signaler på din partner där hen upplever det jobbigt och krävande att koncentrera sig. Exempelvis om jag och Tommie sitter och pratar vid matbordet om något och helt plötsligt när jag sitter och pratar märker jag på Tommie att han tappar fokus genom att bli tyst och titta runt lite förvirrande. När det händer är det viktigt att kunna läsa av situationen och sluta prata och sen fråga  "hur mår du, är det jobbigt?". Just det att du kan läsa av din partner kommer hjälpa er i eran vardag då det slipper bli frågetecken och frustration när du berättar något och helt plötsligt lyssnar inte din partner. Det är inte för att hen inte bryr sig, det är för att en utmattad hjärna inte kan hålla fokus för länge och den helt enkelt "stänger av" och det är inget frivilligt personen gör, utan det är hjärnans sätt att säga stopp. 
 
Jag har brytit ihop 2-3 gånger då jag känt att jag är så j*vla maktlös, jag känner mig nedstämd för att jag försöker och försöker. Det tar jätte mycket på mig att se Tommie sjuk varje dag. Varje dag när jag är på jobbet tänker jag på hur han har det hemma, hur han mår och om han har en bra eller dålig dag. Varje dag när jag kommer hem frågar jag hur hans dag har varit och hur han mår. Mitt fokus ligger alltså väldigt ofta på hans mående vilket ibland gör att man lätt kan glömma bort sig själv i det hela och det är nog där gränsen har gått då jag brytit ihop. Jag har råkat glömma bort mitt eget mående. Det är jätte viktigt att ta hand om sig själv!
Det som tär på mig är att vårt liv inte är på rullning, det står och stampar med två viljor som vill framåt men det är något som bromsar oss. Mitt liv står därmed också still, jag står och stampar på samma ställe och väntar i princip på den dagen när Tommie är frisk och vi kan gå framåt i vårt liv. Varför mitt liv står still är för att jag vill leva mitt liv med Tommie och då är det enda alternativet att vänta på dagen med stort D. 
 
 
Jag vill ge styrka till alla som kämpar med sin partner som är sjuk i utmattning eller någon annan psykisk sjukdom. Ni är hjältar och allt ni gör, precis varje dag, kommer att leda till resultat. Det må vara en lång process men... Ni kommer att komma i mål!
 
Ha en fortsatt bra kväll!
 
/A
 

Efter avslutad SSRI behandling

 

Jag kanske borde ha fortsatt äta mina anti-depressiva såhär i efterhand men stod verkligen inte ut att gå runt som en zombie helt utan känslor.
 
 
Som sagt, jag valde att sluta med min behandling runt februari månad 2017 och det kanske inte var rätt tidpunkt då det kom motgång på motgång efter det, samtidigt kom alla känslor tillbaka, ångesten blev värre men min värld blev iallafall lite klarare (Den är ju rätt oklar ändå är man har utmattningssyndrom men bra mycket bättre än när jag gick på SSRI). Jag slapp nu att gå runt som en zombie i en konstgjord fantasi värld.
 
Vi hoppas tillbaks en månad till Januari 2017 för ni ska förstå varför det blev lite kaos efter jag avslutat min behandling. I Januari skickade min läkare en remis till smärtkliniken då jag inte fått ordning på mina smärtor efter min ryggoperation (Har ni missat det kan ni läsa det HÄR!)
Jag tycker det är dåligt att sjukvården inte ens nämt att det finns en smärtklinik för mig utan bara skrivit ut mer och mer smärtstillande under 5 års tid istället för att skicka mig till smärtkliniken där dem kan just kroniska smärtor.
 
I februari ungefär samtidigt som jag avslutat min SSRI behandling får jag reda på att min remiss till smärtkliniken från min läkare avslås. Hur kan dem ens få göra så, min läkare bedömer nu efter ca 7 års tid att jag måste få professionell hjälp från smärtkliniken? Som svar från smärtkliniken fick dem att ni gör ett bra jobb med patienten fortsätt så (Sen undrar samhället varför så många blir medicin beroende, ja ni det är ju jävligt konstigt?) Det tar så hårt på mitt psyke då smärtan är otroligt jobbig att leva med samtidigt som jag har mitt utmattningssyndrom med stora sömnstörningar. 
 
I samma veva ringer AFA försäkringar, dem säger att jag inte har rätt till min sjukersättning från dem bara för jag är anställd som Tjänsteman (chef) och då helt plötsligt inte omfattas av deras försäkring, dem ber om ursäkt för dem trodde jag var anställd Arbetare. Jag blir då återbetalnings skyldig på de beloppen dem redan betalat ut, kul. Känns som allt går emot mig, mitt psyke är på bristningsgränsen som så många gånger innan, jag bara gråter och gråter. Ja finner ingen tröst, denna smärtan samtidigt som mitt huvud är helt paj är en resa jag inte önskar någon.
 
Ni som drabbats av utmattningssyndrom vet att i början drabbas man av bakslag på bakslag, du kanske efter några månader har 2 förmiddagar i veckan där livet alla fall funkar lite (och då menar jag fixa lite hemma typ) resten är bakslag fyllda med smärta, ångest och den förlamande tröttheten man aldrig tidigare skådat. Det krävs så lite för att psyket inte ska klara av det just nu, man känner sig så skör i denna sjukdomen. Mina utbrott blir fler och fler, möbler flyger, saker slängs i väggen. Jag känner mig helt ärligt på bristningsgränsen hela tiden nu och jag är så ledsen att min sambo behöver leva med mig när jag är sån här, är jobbigt nog med utmattningen.
 
Då i mars kommer nästa bakslag då jag återigen får avslag på en ny remiss till smärtkliniken (Enligt vårdgarantin ska man få vänta max 3 månader på att få komma till en specialist klinik men vad hjälper det när specialistkliniken bara avslår remisserna?) Samtidigt ska min läkare jag har gå på föräldrar ledighet så jag tvingas byta. 
 
Jag pratar med min rehab koordinator och förklarar läget, jag är som en vandrande bomb och jag smäller för minsta lilla vilket resulterar i ångest och bakslag för det blir så stort stress påslag för kroppen när ilskan kommer och det är det sista min kropp och hjärna behöver just nu. Min rehab koordinator och psykolog tycker inte situation är hållbar längre och att jag måste verkligen få rätt hjälp. Dem bokar in ett möte med alla som är involverade i min sjukdom inkl min handläggare på försäkringskassan. Det känns skönt då allt bara går emot mig så kanske ett sådant möte kan vara bra. 
 
Det var ett grymt bra möte trots att jag var tvungen att behöva lugnande och ha med min sambo då lyssna och prata inte är ens starka sidor när man drabbats av utmattningssyndrom. Allt lät otroligt bra och jag kände ett sådant lugnt efter det. Sen till skillnad mot många andra var jag jätte nöjd med min handläggare på försäkringskassan, hon förstår verkligen min situation och sa redan där att hon inte kommer stressa mig tillbaks till arbetslivet innan jag rehabiliterats klart. (Så otroligt tacksam över detta)
 
Jag tror tyvärr att många av er som är drabbade känner igen sig i denna enorma hopplöshet jag känner här rätt ofta, det verkar som väldigt många har problem med sjukvården, försäkringskassan, få psykolog hjälp osv. I vår sits som utmattade är det en enorm påfrestning för vår rehabiliteringen. Jag får även känslan att det saknas så sjukt mycket kunskap om just utmattningssyndrom inom vården. Jag har idag haft 4 läkare och alla säger typ olika vad man ska göra, det gör det inte lättare.
 
Vad har ni för erfarenheter kring just Anti-depressiva när man drabbats av utmattningssyndrom? Lite nyfiken på det då jag idag testat totalt 3 st olika och alla har gjort mig till en Zombie så vägrade nu testa en 4e som dem ville sätta in tills min neuropsykiatriska utredning är gjord och man kan se vad problemet är och behandla därefter.
 
Avrundar här för att fortsätta nästa gång till när jag bytte läkare och det blev inte så jätte lyckat, tills dess må bäst!
 
 
All kärlek!
 
/T
 

Underbara område, underbara förmiddag

 
Att få bo såhär nära skogen och att varje dag kunna känna lugnet det ger är verkligen helt underbart!
 
När jag var 25år, ca 9 år sedan nu så bestämde jag mig att bygga mitt eget hus. Jag bodde då mitt i Jönköping och jag jobbade grymt mycket. Vi den tidpunkten i livet kände jag att jag vill ha lite lugn och ro, att kunna komma bort från stressen som det innebär att bo mitt i stan.
Ja hittade en tomt som ligger ca 8-10 minuter utanför Jönköping, tomten ligger i ett omrdåde med massa sommar stugor (idag mestadels permanent boenden) och man får verkligen känslan av att man är på landet. Det är ju perfekt, med så kort tid in till stan och ändå få denna underbara känsla av lugn och ro. Jag hade sån enorm tur, jag satt under semester tiderna och kollade runt på nätet när denna tomt plötsligt dök upp. Inte en enda människa mer än jag va intresserad av tomten så det var bara att slå till.
 
Det kan vara ett av dem bästa besluten jag tagit i mitt liv, då jag drabbades av Utmattningssyndrom senare i livet har detta lugnet och närheten till naturen hjälpt mig i min rehabilitering. Vi har bara 100meter så är vi inne i skogen där Jönköpings brukshundsklubb har alla sina stigar.
 
Här kommer lite bilder från skogen när jag var ute med våra underbara hundar Leah & Kid.
 
Mina små älsklingar, en underbar bild från vår promenad
 
 Leah spänner upp sig inför fotograferingen och kid myser runt i vanlig ordning
 
Fullt ös
 
Jaga pinne är livet och Kid får aldrig låna den
 
Best friends
 
Underbar dag i skogen
 
Dags att vända hemåt.
 
All kärlek!
 
/T
 
 
 
0 kommentarer
publicerat i Hundarna, Psykisk ohälsa;
Taggar: 2018, Foto, Jönköping, Kärlek, Natur, Sol, Staffe, Staffordshire Bullterrier, hundarna, livet, snö, utmattningssyndrom
Visa fler inlägg